De är döda, men vet inte om det, och ser de levande som om de vore spöken

Filmen börjar med att mamman vaknar upp och inte riktigt minns vad som hände. Barnen kommer in och undrar varför mamman hade hållit en kudde mot deras ansikten. De bor i ett stort hus men kan inte gå ut, där är det bara tät dimma och mamman förbjuder dem att gå. Ena barnet tycks ha blivit allergisk mot ljus, de måste dra för tjocka gardiner. Pappan skymtar ibland fram längre bort på stigen, vilket är jättekonstigt, eftersom han dött i kriget. Saker flyttar på sig, gardinerna dras bort av sig själva och märkliga ljud hörs. Barnen ser en flicka som inte mamman kan se, som de leker med, typ en "spökkompis". Så småningom får man se mer av "spökkompisen" och hennes familj. De upplever ungefär samma saker som den första familjen. Det är nämligen de som har flyttat in i det stora huset, efter att filmens första mamma dödat barnen och sig själv. Första familjen är alltså döda, men fast i huset och ser den nya familjen som om de vore spöken. Pappan är egentligen där för att försöka få dem att gå över.